Hösten kommer med stormsteg.
Så trött. Så trött och sliten, känner mig helt upp och ner. Allt är väl ganska upp och ner i och för sig, skolan börjar ju om två veckor. TVÅ VECKOR och jag som inte ens har haft sommarlov än (känns det som åtminstone). Har inte hunnit fått den där berömda vilan och uppladdningen som lärarna jämt tjatar om, "när ni kommer tillbaka så är ni pigg, glada och redo att jobba stenhårt". Jo, tjena. Jag är INTE redo att jobba stenhårt iallafall. Men jag har faktiskt lovat mig själv att kämpa hårt nu, det sista året på gymnasiet, och verkligen klara alla kurser och ta studenten med glädje och lättnad.
Slutproduktion, slutproduktion, slutproduktion. Undrar vad tusan det blir för någon, och vad jag får göra... och Prag! Vi ska ju till Prag förtusan! Men först flyttar mitt hjärta... 37 mil bort. Jag kan inte ens beskriva hur tungt det känns. Fast jag är glad med, glad för att han kommer få ett superår med många nya erfarenheter. Och jag vet ju att jag kan vara superstark, bara jag vill det. Det kommer bli bra, distans betyder så lite när man älskar någon så mycket.
Vilsen, det är jag absolut. Men nu ska jag njuta järnet det sista som är kvar av sommaren!