ni vet den där känslan när man har lagt i sista växeln och verkligen inte kan pusha på något mer? Där är jag nu. Ska ta en vilovecka och se om kroppen återhämtar sig, eller vad det än krävs för att det ska bli som vanligt igen. Stressad och alltid beredd på allt, och ständigt som sin egen fiende. Nu är det liksom stopp, eller kroppen snarare skriker stopp med allt den har. Höfter, rygg, axlar, knän och fötter, allt gör så ont. Nu är det min tur att vara svag, den som behöver tröst och stöd.