Snart dax.
Slutproduktionen närmar sig med stormsteg, och jag har fortfarande inte fått något att falla på plats. Ska det vara så? Någon gammal estet som läser min blogg som kan säga hur det brukar vara. Allt känns så flummigt och otydligt som det är nu, och resultatet känns så långt bort... Jag har hittat min karaktär ganska bra, men måste få det att kännas mer naturligt. Få det att framstå mer att jag verkligen är en 60-årig gubbe som är lite förvirrad. Svårt är det, och ännu svårare när man måste kämpa med att vara nöjd med. Att inte hela tiden tänka på hur besviken man är för att man inte får dansa eller sjunga.
Jag får spela gitarr och jag har mina smårepliker men jag utvecklas inte på de planen, skulle kanske ha behövt en större utmaning eller något helt annat...
Det kommer att bli sjukt bra iallafall (bara jag som ska få min roll på plats) och jag är så otroligt imponerad av min klass. Visst visste jag att vi var bra och att vi tar oss ann vilka utmaningar vi än får, men en opera är fan är stort. En opera kan man inte bara göra med en axelryckning. Men vi håller just nu på att klara det, vi håller på att ro i land med en gigantisk föreställning som kommer bli otroligt mäktig. Sitter och ryser när jag lyssnar på de andra som sjunger, så himla duktiga allihop. Stor eloge till hela Es11!
Tycker att alla ska hålla lite koll på när vi släpper biljetterna och se till att få tag på en.
Snart dax för uppkörning också... Redan nervös.
Hörshej!