Still stuck.
"Det känns att du har tappat mycket, du kan mer än du visar nu och det är tråkigt. Nästan som att du har tappat drivet, förut var du mer jävlaranamma och jag tycker att du borde hitta tillbaka"
Vill hitta tillbaka, men hur gör man då? Hur gör man? För jag vet inte. Har inte ens susning, och det känns jävligt. Som att jag springer cirklar runt mig själv och inte hinner med och när jag väl hinner så låser allt sig. En liten dömande röst som skriker i huvudet att det inte är tillräckligt bra. Kollar på gitarren och den stirrar tomt tillbaka, glädjen är borta. "Det kommer tillbaka, man har dippar i livet" ja men jag kan inte hjälpa att paniken växer i mig just nu, att jag vill att det ska förvinna nu.
Ont gör det. Men jag vet, att det inte är någon annan som ser ner på mig eller dömer det jag gör. Det är jag, jag som är min egen värsta fiende. Kanske går det att skriva en låt om allt det här en dag, kanske kommer det bara klättra upp igen efter det här. Kanske är det precis det här som behöves för mig just nu. Jag tror på ödet, och att det här är ödet för mig.
Ska avsluta med en låt som alltid gör mig gladare, som alltid har varit en av mina favoriter.
