Bottenskrap.
Får ofta frågan om jag verkligen vill dö, om jag känner att det är slut på riktigt.
Det vill jag inte, men ibland ser jag bara ingen lösning på någonting. Det som ska göra mig glad, lämnar mig bara tom. För jag vet att det passerar, bara blir till ett minne. Jag har nog svårast att acceptera att saker förändras, att människor förändras, att allting dör och att allting föds. Vänskaper och relationer tar slut, och du måste börja om från början.
Jag älskar det och jag hatar det, så innerligt. Jag hatar när allt går i en loop, och jag hatar när allt är nytt. Det finns liksom ingen vinst, och ingen poäng i det här spelet. Det är bara upp, ner, upp, ner. Ena dagen kan jag vara så fruktansvärt kär i livet och känna att allt är logiskt, för att nästa dag hata och känna att det inte finns någon mening.
Jag vill ju verkligen inte vara själv, jag vill verkligen tro på att förhållanden kan fungera men jag vågar inte. Jag vågar fan inte släppa in någon längre, för varje gång man släpper någon nära så är det som att du ger dem en kniv samtidigt med en lapp som lyder "här har du, hugg mig när du känner dig klar". Vad är ens meningen med det? Varje gång något tar slut, så försvinner en del av mig. Visst, det går över och det känns bättre, men det ligger fortfarande och skaver som ett misslyckande i bakhuvudet. Det sitter ju bara i min hjärna med, och det gör det ca 1000 gånger värre.
Jag har hittat mina sätt för att känna mig lite älskad dock. Jag har små "quickfixes", som att hitta någon på krogen, som egentligen inte bryr sig om dig överhuvudtaget men när lamporna tänds och alla ska gå hem så går vi åt samma håll. "They love you after 3 am, but they don't know who you are". Det är ju egentligen inte på fyllan man behöver någon som kan lappa ihop bitarna egentligen. Det är en tisdag efter jobbet, när du bara vill ha någon att komma hem till, någon att äta middag med och någon att somna bredvid.
Hur fan hanterar man känslan av att hela tiden vara livrädd för att bli lämnad? Att redan känna sig lämnad innan man är det? Hur lär man sig att släppa katastrofplanen man har utifall det går åt helvete? Vill inte behöva ha en fuckboy på speeddial, bara utifall den jag egentligen tycker om på riktigt bestämmer sig för att se mig på samma sett som jag ser mig?
Nu är det i och för sig ett icke-problem eftersom jag har valt att vara själv, och att inte bli kär igen, men om jag blir det vill jag inte behöva agera som jag gjort i alla tidigare förhållanden. Blir arg på att kärlek inte är något man kan kontrollera med, man BLIR kär, man VÄLJER det inte. Den enda känslan som man inte kan distrahera och koppla bort, och den ska vara något fint med?
Spyr.