Brinner

Jag vet inte vem jag är.
 
Eller, det vet jag nog. Jag är nog mer säker nu på vem jag är, än vad jag var för ett år sedan. Ändå har jag någon konsekvent känsla av att jag är en bedragare, att jag försöker vara någon jag inte är. Jag har jobbat så himla hårt det senaste året och när jag är ledig så tappar jag fotfästet helt. Jag vet inte hur man gör när man är ledig. Det är en del av mitt problem, om jag ska analysera mig själv. Jag har inte ansträngt mig för att skaffa ett socialt liv här nere, för att all min kraft har jag lagt på att prestera på jobbet. Jag är stolt över mitt jobb och mina insatser, men inte stolt över hur jag behandlat vänner. Jag gör mycket, men aldrig tillräckligt.
 
 
Jag är stolt för att jag har kommit så långt, och för att jag utvecklats så mycket men jag känner mig också tom. Alla relationer jag försökt skapa under detta år har bara fallerat. För att jag inte har ansträngt mig, för att jag har skjutit ifrån mig alla som försökt komma nära. Det beror inte på mitt jobb, det beror på min psykiska hälsa. Jag har inte mått bra, jag har känt mig overklig. Ingen kan komma nära någon som inte känner sig verklig och viktig.
 
Många har försökt säga till mig att min kropp säger ifrån pga att jag är utbränd. Det visade sig inte vara sanningen, även om jag kanske har pushat mig lite för hårt också. Jag har träffat 5 olika läkare på bara några månader, en reumatolog sa till mig att jag antagligen har reumatism men att det är ett för tidigt skede för att göra något än. Han sa åt mig att jag skulle vänta ett år och sedan komma tillbaka. Där och då var jag redo att hoppa från en bro, jag har mått så dåligt det här året och jag kände att nu är det nog. Jag vill vara fri, jag vill dö. Jag fick träffa en annan läkare istället, som sa till mig att jag måste ändra min livsstil. Att jag ska ta det lugnare och fokusera på att må bra, istället för att springa fram i livet i 200 km/h. Hon sa att jag måste fundera över hur jag egentligen mår, och att jag skulle behöva prata med en psykolog, se om jag kan få hjälp med min vardag. Att det inte är sunt eller normalt att sova så lite, prestera så mycket och att bara äta när man kommer ihåg.
 
Jag är inte redo att få någon som lugnar ner mig. Jag vill ha mina toppar. Jag hade en period under året då jag sov bort halv tiden, jag jobbade kanske 10 timmar om dagen och sov resten, jag åt ingenting, jag träffade inga vänner. Nu har jag istället haft en period när jag har levt på som fan. Jag har sovit i snitt 3 timmar per natt, jag får så mycket gjort. Jag har åkt hem varje helg, jag har ridit hästar, jag har skaffat nya vänner, jag har festat HÅRT: Jag har varit hög, hög på livslust. Jag brinner utan hejd. Snart är jag rädd att jag kommer gå ner i ide igen, jag vill inte sova bort allt... Kanske är det något som inte stämmer med mig, kanske behöver jag få hjälp. 
 
Jag har ändå hittat något sätt som fungerar för mig. Jag måste hela tiden fundera: "är det här rimligt Emilia?" Oftast är svaret nej, och oftast struntar jag i att lyssna på mig själv, men någon dag kanske jag lär mig vad som är rimligt. Jag är så tacksam över att jag har en fin familj och bra vänner, som står ut och som lyssnar, som bromsar när det behövs. Jag älskar att jag har massor av energi, men jag hatar det minst lika mycket. Det jag vet är att jag skulle kunna gå genom eld för de jag verkligen bryr mig om och det kommer jag fortsätta göra.
 
 
Jag är som en heliumballong, jag behöver ett snöre för att hålla mig på jorden. Till alla jag skadat det här året vill jag be om ursäkt. Det var aldrig min mening, jag vill bara göra allting rätt. Till alla jag har gjort besviken, vill jag säga att jag också är besviken på mig.
 
Nu börjar vi om.

Kommentera här: