Hur släpper man taget?
Jag gick en estetisk linje på gymnasiet. I en klass där vi var som en familj, med allt vad det innebär. Vi var väldigt nära varandra i tre år, och vi var även väldigt nära lärarna på linjen. Det fanns dagar när man ville dela sin glädje med någon, och då fanns klassen där men det fanns även dagar när man var ledsen, då man behövde tröst och då fanns alla där ännu en gång. Vi var som sagt en familj.
Jag var med i ett projekt som heter "Systrarna" där vi träffades varje vecka för att bolla våra låtidéer med varandra. För att stötta varandra och hjälpa varndra att komma in i musikbranshen. Vi hade även mentorer som vi träffade en gång i månaden som hjälpte oss när vi kände oss osäkra och som stärke oss på alla möjliga plan, genom hela projektet.
Jag har i princip vuxit upp på Bollnäs kulturskola, med samma gitarrlärare i alla år. Jag har suttit i samma övningsrum, varit stolt över hur bra framsteg jag gjort och gråtit av förtvivlan för låtar som har känts omöjliga. Jag har utvecklats och blivit bättre. Jag har haft en fristad och någonstans där jag passar in som den jag är.
Jag har varit någon.
Jag har känt människor med samma intressen.
Jag har fått hjälp av människor som vet vad det innebär att vara musiker.
Jag tog studenten i våras. När man tar studenten så betyder det även att man lämnar kulturskolan, för att leva vidare. Systrarna tog slut för vår del och nya systrar är nu igång med projektet. Jag är glad för alla roliga stunder som jag haft med de här tre upplevelserna, men när det tog slut så kändes allt så tomt.
Allt känns fortfarande tomt. Det är som att min identitet försvann lite, och jag måste stanna upp för att hitta mig själv igen. Jag saknar tryggheten och stödet, även om jag är förväntansfull för vad framtiden kommer bära med sig. Jag var någon då, och nu är jag ingen. Jag tappade andan lite, för man är inte mentalt förberedd på att allt ska ta slut. Inte när man levt med något så nära inpå.
Allt blev lite svårare med musiken, och jag slutade att spela gitarr, jag slutade att sjunga. Det tog över 3 månader innan jag kunde ta i gitarren igen, innan jag kände att jag ville sjunga igen. Det tog tid att förstå att allt som hänt är hänt och nu är det dax för nytt kapitel.
Att plugga på högskola är så annorlunda, och roligt. Utmanande på ett helt annat sätt än gymnasiet. Jag kommer att vilja plugga musik igen, så snart jag är klar med högskolan. Jag hoppas att det finns en framtid för mig inom musiken, och jag hoppas att jag ska känna att jag är någon igen.