2017, hur allt vände.
Det började med att det tog slut med en kille som jag varit tillsammans med i ett halvår. Vi hade inte ett särsklit stabilt förhållande, men jag älskade verkligen honom. Mer än så behöver jag inte gå in på, men det var det som var lite av startskottet för allt kaos som väntade mig år 2017.
Jag var så ledsen och förstörd så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så jag började jobba, jag jobbade hårdare än någonsin. Jag höll nästan på att jobba ihjäl mig. En månad hade jag 225 timmar, och på det spåret fortsatte det. Jag tog allt extra jag kunde, först för att glömma och sen när jag insåg att jag klarade av det så fortsatte jag för att det triggade mig till att känna mig behövd och bra. Jag tog aldrig mina lunchraster och när jag gjorde det så åt jag inget. Jag var aldrig hungrig. Några gånger svimmade jag när jag kom hem, men tänkte att det antagligen var av värmen jag jobbade i. Jag var på toppen av världen, jag skulle aldrig någonsin kunna få mitt hjärta krossat igen. När jag inte jobbade så träffade jag vänner, jag festade och jag började träffa killar via Tinder.
I början var det inget problem med att dejta, alla killar jag träffade var trevliga och så men jag fastnade aldrig för någon. Efter en ha träffat dem en vecka så kände jag liksom att jag var klar, och redo för att gå vidare till någon annan. Det satte mig i ganska mycket problem, såklart. Andra blev sårade och jag blev arg på mig själv för att jag betedde mig som en idiot. Trots att jag emellanåt mådde dåligt över det så fortsatte jag i samma spår. Jag levde ju, det är vad man ska göra som ung?
Under sommaren började jag få ont i kroppen, mina leder började svälla och jag kände mig nedstämd. Jag klarade inte jobbet på samma sätt längre. Jag hoppade runt mellan olika läkare, och fick höra att jag dels var utsliten och att jag har fibromyalgi. Allt detta gjorde mig så nedstämd. Jag kände helt ärligt att jag inte ville leva längre.
I Oktober bromsade tåget. Jag var så nere att jag knappt kunde vakna. Jag släpade mig till jobbet, gjorde det jag var tvungen och sen gick jag hem och sov. Min mamma kom ner och var med mig här. Lagade mat och tog hand om mig. Ärligt så vet jag inte hur jag skulle överlevt den tiden utan henne, eller överhuvudtaget hur jag hade överlevt utan min familj. Jag bröt med många vänner. Orkade inte höra av mig, hade inget att säga. Som jag skrev innan, så ställde jag till med mycket när jag kände mig som en storm som ingen kunde stoppa. Så många mörka tankar, jag kände att jag höll på att tappa det helt och hållet. Jag överlevde, men knappt.
Under vintern gick det sedan lite upp och ner, väldigt upp eller väldigt ner. Nu vet jag att jag är så, men det är inte utan att jag har fått betala ett högt pris. Jag har insett värdet av att ha sina vänner och familj nära. Jag har insett värdet av att lära känna sig själv och att inte ta in för många nya in på livet. Jag har en tendens att känna för mycket, och så länge jag försöker tygla den impulsen går det okej. I mina uppåt-perioder går oftast inte det dock, och det är ännu en anledning att ha folk omkring mig som vet hur jag tickar.
Det är många fler händelser som jag inte orkar gå in på, men valde ändå att dela med mig av det i stora drag. Jag är ganska ensam, jag är sliten och jag har ingen plan för framtiden, men jag är ödmjuk för att livet kan krasha när man minst anar det.
Det är ingen ursäkt. Det kanske inte ens är en förklarning, men det är iallafall en stor del av den jag är. Jag får hjälp och jag ska ta mer hjälp. Det kommer bli bättre.